Hmmm, aktiviteten är då icke stor bland de vita hästarna på detta forum. Men engagemanget för vårt leverne är stort, och vi planerar att bli mer utåtriktade. Kreativitetsmöten är planerad, men sommaren är förförisk, folk flaxar iväg, och det är bra.
Vill dela mina tankar om kollektivet, som kom till mig i klarhet igår vid ett samtal med en ickehäst. JAG ÄLSKAR KOLLEKTIVET! Jag vill leva här i många år, se hur huset och den älskade trädgården förändras. I månader har jag grävt och sått, dragit upp ogräs, skapat nya platser för frön att gro i. Även inre frön sätts och kultiveras, ger en frihetskänsla och ett liv i nuet, i det som är. Det är ju det jag strävar efter hela tiden. Ett instängt liv i staden, nej, det passar inte mig och jag vill inte att mitt barn växer upp så. Jag talar för mig nu, detta är inte ett upprop om hur andra ska leva sitt liv. Insikten om att det är jag som väljer mitt liv är otroligt befriande.
Att leva tillsammans med nio andra människor, plus tre barn icke att förglömma, är utmanande, men också en spegling i varandra som får oss att utvecklas som mer medvetna människor, medvetna om vår jord, varandra, vad som är bra för oss och inte...klimatfrågan är ständigt närvarande. Vi är vegetarianer, vi har ungefär samma värderingar, vi kan bolla saker med varandra, vi kan välja ensamhet eller häng och prat med te i köket i flera timmar. Vi jobbar med huset tillsammans, vi lever och frodas socialt. Vilken ynnest, vilken lyx.
Att fler får komma hit och gå workshops, skapa, hjälpa oss med huset och vara en del av kollektivet fast de inte bor här, det önskar jag, jag önskar verkligen att det blir av. Att våra ideér sätts på pränt och sprids och gör vårt hem till en arbetsplats för några av oss, en plattform att utveckla sina talanger och önskningar på.
Och mer kommer det skrivas här, var så säkra.
Vid penna Stina, som kände starkt för att skriva ner mina tankar utan redigering, för det kändes viktigt. Kärlek o ljus!
Inlägg
